Mot Camp Militarie och Camp Kasongo Niembo


”Ni underställes chefen ”X-kompaniet”. Förpatrull mot Camp Militarie. Utgå! Staden är övergiven. Alla civila är borta. Inga soldater. Blir det mera strider? Vi rycker fram längs välansade villaområden då det plötsligt kommer en civil Vespa mot oss. Mannen som åker viftar med en vit flagga. Triumfens ögonblick. Man tänker kapitulera. På knagglig engelska förklarar mannen med flaggan, att många civila samlats vid bryggeriet på vägen mot militärcampen. Man kommer inte att beskjuta oss därifrån och vädjar att vi inte heller skall öppna eld mot dem. På lika dålig engelska förklarar jag, att det är OK under förutsättning att alla samlas framför byggnaden. Vi kan då tydligt se att det rör sig om civila obeväpnade människor. Vespan försvinner. Två modiga män som gjort sitt för att begränsa skador på civila. Jag rapporterar tillbaka till kompanichefen och får bannor för att han inte fick träffa männen. Innan ”hörbarheten blev dålig” svarade jag att chefen var för långt tillbaka för en sådan åtgärd.

Framryckningen fortsatte. Vi passerade bryggeriet där närmare ett tusentals människor samlats. Man gav oss applåder, vi hade brutit legoknektarnas och gendarmernas makt. Förhoppningsvis kunde dessa civila fira en trevlig nyårsafton i sina hem. Av från stora vägen, in mot campen. Övergiven. Maten stod på spisen i köket, gaslågorna var inte släckta. Tomt. Inte en katt men väl en hund vars husse försvunnit. Nu måste det väl vara slutkrigat för i dag. Vi börjar bli lite trötta. Nej!

Ny order: ”Lullebelle till bataljonschefen. Förpatrull mot Camp Kasongo Niembo under mitt direkta befäl”. Visst. Ring så kommer vi! Vi var en mindre styrka som körde upp mot ”landshövdingens” residens. Efter ”Bellan”, chefens KP-bil samt en skyttepluton i ytterligare några KP-bilar. Inget motstånd. Hövdingen kommer ut på gården och samtalar med våra chefer. Efter några minuter får vi beskedet: Han har kapitulerat och beordrat sina soldater att lägga ner vapnen. Tyvärr kan han inte garantera att så kommer att ske i hela provinsen. Applåder. Efter en stund kommer hans män ut på gården för att växla bort sina Katangafranc mot vad som helst. Kursen är låg, Katanga håller på att falla som egen stat. FN-anställda får inte lov att utnyttja ett sådant förhållande. De som vill växla måste vänta till Kongos legitima regering i samråd med FN beslutat om gällande bankkurs. Efter närmare två dygn kan vi säkra våra kulsprutor och sänka stressnivån.

Åter till militärcampen. Vila? Nej. ”Förbered försvar av tagen terräng” Fyra man gräver ner ”Bellan” så att endast tornet syns, Vila nu? Nej! Styrkedemonstration i stán. Alla fordon skall med. Vi blir väl mottagna och inger förhoppning till civilbefolkningen att lag skall råda denna nyårsafton 1962. Åter till campen. Vila nu? Nej! Kopplingen slirar på ”Bellan”. Skruva. Provkör. Det har hunnit bli mörkt. En förvaltare från andra kompaniet kommer ut och ”skäller” på oss. Hans soldater behöver sova. De har varit i farten sedan tidigt i morse. Vi har varit igång under sextio timmar och får fortfarande inte vila. Jag satt på frampansaret med en stor skiftnyckel i handen. Förvaltaren förstod läget innan, jag sagt eller gjort något. Han drog sig snabbt undan.

Vila nu? Ja! In i en skomakareverkstad. Bädda med skor och begagnade kläder. Några gamla gendarmfiltar från ett förråd. Då kommer en soldat från andra kompaniet. Han tackar för hjälpen under dagen vid anfallet mot Kaminaville och har med sig fyra flaskor Simba och fyra segercigarrer från en viss sur förvaltare. Vi öppnar våra flaskor, tänder cigarrerna och önskar varandra ett gott nytt år. Vi somnar den dagen långt innan flaskorna är tömda. 1962 är tillända för vårt vidkommande.

Efter tolv timmars sömn vaknar vi klockan åtta av att någon blåser i trumpet. FN-flaggan hissas på lägergården under hedersbetygelser. Vi måste få liv i våra mörbultade kroppar. Fram med blåslampan. Kokkaffe, bröd och kött konserver från våra ”five-in-one” blev en härlig festfrukost på årets första dag. Tvätta sig? Nej det gick inte med fullt av brännblåsor på händerna. Jag fick inte av mina paradvantar, Bäst att vänta tills någon läkare hjälper mig. Efter avlämning till bataljonschefen och ”tack-för-i-går-tal” samt tillönskan om ett bättre 1963, är det dags att ta´hand om krigsbytet.

Lullebelle skulle hem till basen och fick samtidigt i uppdrag att eskortera en lastbil. Bilen var fullastad med engelsk mörk pilsner tillverkad i Rhodesia och som skulle överlämnas till den blå ANC-bataljonen (kongolesiska soldater under FN.s befäl). På vägen mot basen kör vi upp bakom bilen. Killarna på flaket slänger över några burkar till oss och under färden skålar vi med förhoppning att det skall vara slut på striderna. Ett bättre 1963 !

Vi får order att stanna på basen för vila och översyn av ”Bellan”. Under några dagar fick vi möjlighet att jobba 8-17 med patrulluppdrag nästan dagligen. Det fanns många gendarmenheter som fortfarande inte hade lytt order om eldupphör. De var förlagda i byarna runt Kaminaville och vår uppgift var att avbeväpna dem. Ibland bara någon liten enhet men vid ett tillfälle var en bataljon uppställd utan vapen för utbetalning av lön. Legoknektar och afrikanska officerare togs till fånga. Chefens hustru försökte fly med avlöningskassan men infångades. Vår bataljonschef beordrade utbetalning av soldaternas löner och hemförlovade dem. Uniformerna fick de behålla sedan de tagit av ”hylsorna” på axelklaffarna. Vapen och fordon tog vi hand om, Troligen hade bataljonen tidigare varit förlagd på Camp Militarie men ”dragit sig undan” i samband med vårt anfall mot Kaminaville.

 


 

 

___________________________________________________________________

© 2009 - katanga1962-63.se - sven.thufvesson@telia.com